Hatkärlek

Det finns verkligen inga ord för hur mycket smärta du har orsakat mig. Jag vet att du försökte lindra genom att ljuga och visst var det kanske bättre för stunden men att få reda på sanningen senare på omvägar och bli varse om att den jag litade på mest av allt ljugit mig rätt upp i ansiktet och sedan visat sig ha noll respekt för mina känslor...det är obeskrivligt. Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att jag kunde hata dig men det kan jag inte. Jag ser dig varenda jäkla dag och det går inte en minut utan att jag tänker på vad vi har haft och det gör så sjukt ont att sekunden inse att det inte finns något "vi" längre. Ja fortfarande! Jag har fortfarande känslor och jag hatar mig själv för det. Man känner sig så patetisk när man trånar efter något man aldrig kan få, igen i mitt fall. Vilket jag gör rätt ofta nuförtiden...du var/är min största kärlek men ibland kan jag inte låta bli att önska att jag aldrig träffat dig. Du fick mig att tappa allt, tron på mig själv, allt rämnade när du lämnade mig. Ibland förstår jag, ibland inte varför du gjorde som du gjorde. Vad jag aldrig har förstått är dock vad jag har gjort för att förtjäna sådan smärta, jag som redan fått utstå så mycket skit måste få gå igenom något som är så pass outhärdligt att jag hellre skulle återuppleva mina tidigare demoner än att gå igenom det här. Jag hatar verkligen att älska dig.