Restart

Vi börjar om igen.

Jag heter Rebecka, är 21 år gamma och nybliven singel. Inte önskvärt men vad kan man göra? Min andra hälft såg inte, som han så fint uttryckte sig, en framtid tillsammans med mig. Vi hade varit tillsammans i typ 2-3 månader och kan man redan då uttrycka sig så? Jag tvivlar på det, därför tror jag såklart att det är mig det är fel på. Att man inte är bra nog, för klyschan "det är inte du, det är jag" är enligt mig bs. Det är bara något man säger för att det ska låta bra för den dumpade och på så sätt lätta samvetet för den som dumpar. Det låter såklart jättedumt för många, det är klart det inte är mig det är fel på! Det är han som är dum i huvudet, han fattar inte vad han har gått miste om.

Jag vet att jag är en bra tjej, alldeles underbart söt och allmänt fantastisk, det vet jag. Men just nu är det jäkligt svårt att inse det, känns som att man inte är bra nog. Man går runt och undrar vad det var man gjorde för fel, för något måste ju ha fått honom att ändra uppfattning helt plötsligt. Bara över en helg var hans känslor som bortblåsta. Jag ser dumpningen lite som min försenade födelsedagspresent från honom, han hade inte köpt något till mig dagen till ära men lovade middag och något mer. Det där något mer fick jag fyra dagar senare. "Du är inte den rätta för mig." Joo, man tackar älskling! ;)

Det lustiga är att jag inte kan vara arg på honom, eller jag kunde inte det i början. Fast det var nog för att jag inte riktigt fattade vad det var som faktiskt hände. Under ett bra tag kändes det på något sätt som att vi fortfarande var tillsammans, bortsett ifrån att vi inte rörde vid varandra på samma sätt längre men vi umgås ju nästan konstant varje dag i och med att vi går i samma klass.

Men nu är det ganska uppenbart att det verkligen är över. Hans förändring gentemot mig är helt förändrad, hans tonfall, kroppsspråk...det märks tydligt att han inte bryr sig längre. Och det gör så förbannat ont! Hur är det möjligt att gå från att vara så kär till helt känslokall? Jag är helt oförstående, men jag är också så förbaskat kär i honom. Jag saknar honom så mycket att det gör ont i hela kroppen. Varenda fiber i kroppen säger att det här är fel, det ska inte vara såhär. Så fort jag tänker på honom och det vi har haft tillsammans börjar tårarna rinna hejdlöst, huvudet börjar värka, illamåendet smyger på och jag får svårt att andas efter ett tag. Typ panikångest? Jag vet inte, det enda jag vet är att att jag har aldrig, aldrig i hela mitt liv mått såhär dåligt. Och jag har haft mina svåra stunder tidigare i livet men som det känns nu skulle jag hellre gå igenom det helvete jag hade för några år sedan typ 10 gånger än att uppleva det jag känner just nu. Punkt.

Har en rejäl svacka just nu och kände ett behov av att vara lite emo och skriva av mig lite. Står för allt jag skrivit. För stunden är allt sant, känslostormarna går dock upp och ner. Kan se ut som solen själv, vilket jag oftast gör, men ändå gråta inombords. Har en del träning i att hålla uppe en glad fasad för omgivningen efter allt jag gått igenom så tragiskt nog är jag jäkligt bra på det. Har jättesvårt för att visa mina känslor andra, jag hatar att visa mig svag. Jag är den som stöttar när andra gråter, jag är inte den som gråter. Mina närmaste säger att jag har ett starkt psyke och det kanske jag har men jag börjar nå min gräns för vad jag klarar av tror jag.

Har haft mina funderingar på att släppa allt för att jag inte orkar mer men det kommer jag inte göra. Det tillåter jag inte mig själv. Alla säger ju att det som inte dödar en gör en starkare och tiden läker alla sår. Det kan jag faktiskt tro på, det kommer dock ta sin tid. Men jag vet att det till slut kommer att bli bra, det finns inte på kartan att det inte skulle bli det. Jag kommer igen, och då kommer jag på riktigt och helt ärligt vara som en strålande sol.

För stunden har jag en rejäl svacka och mår skit men jag har min älskade familj och mina underbara vänner som stöttar mig igenom det här. Jag älskar er alla så mycket! <3

Jag älskar även dig Robin, på riktigt. Och jag är så innerligt ledsen för att du inte känner detsamma för mig längre. Det här är jättesvårt för mig just nu och det känns som att världen lika gärna kan gå under, kunde inte bry mig mindre. Du får mig att må bra, jag känner mig alltid glad i din närhet. Du får mig att vilja göra allt för dig. Du är en av mina bästa vänner och jag vill ha dig kvar i mitt liv mer än något annat. Önskar verkligen att situationen var annorlunda och att det var som förut men jag accepterar det. Jag vet att det inte var lätt för dig heller och du gjorde allt på bästa sätt, respektfullt. Jag är jättetacksam för det. Så trots att du har satt mig i en nästan outhärdlig situation ska du veta att jag (oftast, när jag inte hög och hyper då jag svär och förbannar dig och din dumhet) jag älskar dig.